Mor Sade Alltid

 

En novell av Gun Brooke

 

Under begravningen kan Alice endast tänka på att hon som barn aldrig fick säga mamma. Den långa, eleganta kvinnan som nu ligger stilla och orörlig i en dyr ekkista längst framme vid altaret, uppfostrade sitt enda barn att aldrig säga något annat än mor.

”Vi är en familj av börd,” sa mor och såg ner på Alice längs den smala, långa näsan. ”Jag är din mor – inget annat.”

Alice ville som den åttaåring hon var den gången argumentera att det lät snällare och mjukare med mamma, så som det lät när hennes bästa vän Karin sade det hemma hos sig. Det skulle förstås bara ha gjort mor mer missnöjd, så naturligtvis nickade Alice och sa, ”Javisst, mor.” Då såg mor nöjd ut och rättade till hennes långa hästsvans.

Far brukade skratta åt mor när hon upprepade det där med familj av börd, och det gjorde hon åtminstone en gång i veckan. Detta gav mor det där spända draget över munnen och huden under ögonen verkade tunnas ut när hon blängde på far.

”Det är fakta,” sa mor med kall röst och rätade på ryggen med en sådan knyck att Alice undrade om inte det gjorde ont. ”Dina föräldrar är av gammal lågadel och min mor härstammar från fransk adel.”

”Jaja. Det där är ganska utvattnat.” Far skakade på huvudet, men såg mest snäll ut. ”Men om det betyder så mycket för dig, så, Marina.”

”Det är viktigt att veta var man kommer ifrån,” brukade mor säga. ”Alice ska växa upp och veta sitt värde. Annars kommer hon att slösa bort sig på första bästa vackra ansikte och inte följa i våra fotspår.”

Där ungefär brukade Alice tappa tråden när hon var liten. Som tonåring förstod hon mer och insåg att hennes mors inställning till vad hon trodde skulle göra Alice lycklig och vara bäst för henne inte stämde överens med Alices åsikter överhuvudtaget.

”Vi är samlade här i dag för att ta farväl av Marina Ryttarhielm,” mässar den äldre prästen framme vid kistan och rycker tillbaka Alice till nuet. Vid de flesta andra begravningar hon gått på, har prästen talat om den avlidne mer familjärt, med bara förnamnet. När Alice gick igenom psalmer och andra arrangemang för moderns begravning avrådde hon den här prästen från något så frivolt. Mor skulle inte ha tyckt om att en främmande man, även om han är präst, skulle ha omnämnt henne som endast Marina. Den äldre mannen hade sett lite förvånad ut, men naturligtvis accepterat det.

”Fru Ryttarhielm växte upp på familjegården i Bohuslän och flyttade till Göteborg för studier. Där mötte hon sin blivande make, en kurskamrat, och de fick sedermera sin dotter, Alice.” Prästen nickar mot Alice som sitter där på första bänken, ensam, vilket är helt självvalt. Hon vill inte ha någon bredvid sig. Inga välmenande kusiner, mostrar, fastrar eller, gud förbjude, någon av alla de mor arbetade med i de välgörenhetsföreningar hon satt som ordförande i. De verkar alla vara helt handlingsförlamade nu när mor inte styr dem med järnhand, vilket är knappast förvånande. Mor höll i alla trådar i allt vad hon tog sig för.

”Jag kände inte Fru Ryttarhielm väl,” fortsätter prästen och fördelar anletsdragen i ett mönster som Alice antar ska uttrycka sorgsenhet över detta faktum, ”därför ska nu den som kände henne allra bäst, Fru Ryttarhielms dotter, Alice, säga några ord.” Han nickar uppmuntrande åt Alice.

Alice reser sig och går rak i ryggen fram till pulpeten där en mikrofon väntar. Hon ser ut över den stora skaran människor som kommit för att ta farväl av mor. Far skulle ha sagt att det inte ens fanns ståplats i kyrkan idag. Många av dem har säkert kommit av andra skäl. Mor var lika delar beundrad och fruktad. Kanske finns det någon bland besökarna som är lättad över att inte behöva ha med Marina Ryttarhielm att göra.

”Tack,” säger Alice stelt, riktat mot prästen. Hon försöker minnas vad han heter, men det är omöjligt. Han finns i hennes kontakter på mobilen som ”begravningsprästen”.  Hon använder sig av mors inre, inpräntade handbok och hoppar över artigheterna. ”För mer än tjugo år sedan höll vi begravning för min far i den här kyrkan. Mor planerade allting in i minsta detalj och så är fallet även denna gång. Allting ni ser och hör idag har mor valt ut—och det långt innan hon blev sjuk.” Alice hör hur saklig hon låter, hur samlat och tydligt hon uttrycker sig. På gränsen till kyligt. Mor skulle varit nöjd. Känslosamhet såg hon som ett karaktärsfel. Det spelade ingen roll vad som hänt, om Alice som barn ramlat eller om någon varit elak, det skulle hanteras med hakan i vädret och med alla känslor under full kontroll.

Alice blick faller på en av raderna halvvägs ner i kyrkan. Där sitter tre kvinnor i hennes egen ålder och hon känner förvånat igen dem. De hängde ihop på högstadiet innan Alice började på internatskolan hennes mamma propsade på. Nu sitter de där, fyrtio-två år gamla som hon själv, och även om de är sig lika—så är de främlingar. Evelina sitter längst till höger och nu nickar hon och ler sorgset. Vad har hon att vara ledsen för? Hon var då aldrig förtjust i mor och försökte ofta få Alice att ”sätta ner foten” hemma. Alice berättade aldrig hur illa det enda försöket föll ut. Mor stirrade på henne som om hon inte kände igen sin egen dotter och vände sedan i dörren och lämnade köket. Far och Alice stirrade på varandra, Alice med fasa och far med en plågad blick.

”Hatar mor mig nu?” frågade Alice med bruten röst och gick fram till köksbordet.

Far lade armen om hennes midja. ”Naturligtvis inte.”

”Men…du såg hur hon—hon såg på mig. Alice kände paniken ersätta blodet i alla artärer och vener. Det var svårt att tänka klart.

”Varför sa du så till mor?” Far drar ner henne på knät. ”Det är inte likt dig att tala på det viset. I alla fall inte här hemma.”

Alice hade bara velat att mor skulle förstå att hon var sin egen person och att hon inte kunde leva som en karbonkopia av sin mor. Eller rättare sagt, en version av hur hennes mor skulle vilja hennes egen ungdom skulle ha varit.

Alice rycker till när hon märker att ansiktena framför henne ändras från deltagande till undrande. Hur länge har hon stått där med gamla minnen skjutande som eldpilar genom hjärnan?

”Min mor var stark men också reserverad. Hon levde som hon lärde och var stolt över sin bakgrund och de plikter hon åtagit sig.” Alice sväljer hårt. Orden är klara och koncisa, men andemeningen, det opersonliga, sliter i något som sitter hårt fast inuti bröstet. Det här är hennes mors ord. Inte så att Marina skrivit det ordagrant, men hon kunde lika gärna ha gjort det. Alices ord är tagna ur de schabloner hennes mor skapat för hur man resonerar, prioriterar och uttrycker sig. Var det så här för mor också? Gjorde det så ont att formulera sig så här?

Far talade på ett helt annat sätt, speciellt när han och Alice var ensamma. Då slappnade far av och tog fram ett rutat block och två pennor från sitt skrivbord i arbetsrummet. De två kunde sitta hela kvällar och spela luffarschack. Far lät henne aldrig vinna och när hon vann för första gången, var det stort. Hon var tio år och när mor kom hem, rusade Alice emot henne, överlycklig över bedriften. Bubblande av iver berättade hon om bedriften, men mor förstod inte. Hon var mer intresserad av att korrigera Alices hållning och försäkra sig om att hon gjort sina läxor. Luffarschacksvinsten, den hett efterlängtade, och som känts så ouppnåelig, vittrade som gamla färgflagor inom Alice. Endast när far kom ut i hallen och stod där med armarna korsade över bröstet och betraktade mor med en blick Alice aldrig hade sett hos honom förut, lyckades mor le mot Alice och säga, ”Så bra då.”

För lite för sent, tänker Alice nu. Hon kan inte minnas att hon någonsin närmade sig mor med sådan oförställd glädje mer, så säker på att mor skulle förstå. Betyg, examen, prestigefyllda tjänstgöringar, allt det som hon trott sig kunna dela med mor, blev till milstolpar, snarare än till glädjeämnen. Far dog innan hon gått ut universitetet och då fanns det ingen kvar som balanserade mors attityd.

Alice drar in andan och håller den några sekunder extra. Hennes blick faller på den dyra kistan och hon önskar att hon kunnat hålla fast i de sista dagarna i mors liv. Sjukhussängen hade nästan svalt den tunna, sköra kroppen som vagt liknade mor. Alice hade velat höja rösten i ren frustration och fråga den svårt sjuka kvinnan varför hon hemlighållit sjukdomen för sitt enda barn. Men istället hade Alice tagit mors hand i sin och hållit den ömt, sagt sig att tiden för förebråelser var sedan länge förbi. Inom sig visste hon redan varför mor inget sagt. Prosaisk och saklig in i det sista, ansåg mor att om Alice inte kunde göra något för att stävja cancern som brann genom hennes kropp och kapade det ena organet efter det andra, så skulle dottern leva sitt liv som vanligt. Det geografiska avståndet mellan Göteborg och London var inte stort. En och en halv timme från Heathrow till Landvetter och sedan en halvtimme i bilen.

”Mor klagade aldrig,” fortsätter Alice hest. ”Hon ville aldrig ligga någon till last och in i det sista…” Orden tryter och klumpen i halsen växer så att det blir allt svårare att andas. Plötsligt är alla de väl valda, noggrant genomtänkta, orden utsuddade. Hon, som repeterat framför mors fullängdsspegel i två dagar för att kunna ge den sortens tal som mor skulle förväntat sig, kan helt enkel inte fortsätta. Panikslagen ser hon ut över de många ansiktena ibland begravningsgästerna och hon kan inte urskilja ett enda drag hos någon av dem. ”Mor…” Alice harklar sig och griper hårt om mikrofonstativet med iskalla händer. Så möter hon Evelinas blick igen och nu blir hon inte irriterad. Istället känner hon hur barndomskamratens blick ger henne stöd. Oväntat, absolut, och det startar ett jordskred av känslor som väller fram. Det finns inget sätt att stoppa det som händer nu.

Den vänlige gamle prästen tar ett steg mot Alice och lägger försiktigt en hand på hennes rygg. ”Kära du,” säger han lågt men ljudet av hans röst förstärks ändå av mikrofonen. Alice bryr sig inte, hon är fullt upptagen med att låsa knäna och inte falla till golvet. ”Vill du sitta ner?”

”Nej,” säger Alice hest. ”Nej, tack.” Hon håller hårt om mikrofonstativet och blinkar mot de brännande tårarna som hotar att flöda över. De balanserar prekärt på hennes ögonfransar, men hon vägrar att låta dem falla. Prästen sänker handen men står kvar bakom henne. Det gör inget. Alice tar sats igen. ”Mor var ingen lätt kvinna att förstå sig på, men … men jag älskade henne. Hon ställde höga krav på mig, varenda dag, och jag protesterade nästan aldrig som barn, men ofta som vuxen, vilket gjorde henne frustrerad. Vi hade ett komplicerat förhållande och det är först nu, nu när jag står här, som jag inser…” Alice drar ett skälvande andetag och rösten sviker igen. Då ställer sig Evelina upp och går ut i mittgången. Hon går fram till kistan, lägger handen på den helt kort, och ställer sig sedan bredvid Alice och lindar armen om hennes midja.

Alice är chockad men hon lutar sig tacksamt mot den kvinna hon spenderade all sin fritid med som tonåring. Evelina står stadigt bredvid henne.

”Det är nu jag inser att jag format mitt liv efter mors mall även om jag en gång svor att aldrig göra det. Jag vet inte om mor uppfattade det så, men det är sant. Hon drömde om att jag skulle lyckas i livet, nå professionella höjder som hon inte hade möjlighet till. Kanske har jag det. Kanske har jag inte svikit henne, trots allt.” Alice darrar nu så det borde synas för de som sitter i första bänken. Hon vänder sig mot Evelina. ”Jag måste sätta mig ner,” viskar hon.

Evelina bara nickar och följer med Alice ner till första bänken till höger. Hon sätter sig bredvid Alice utan att fråga och drar till sig armen. Istället tar hon Alices iskalla hand och kramar den med sin.

”Att förlora sin enda kvarvarande förälder är tungt. En generation är för alltid borta och då är det gott att ha vänner som bryr sig. Lita till vänskapen, lita till varandra. Och vare sig ni tror på en allsmäktig gud eller inte, jag vet att han är med er, och speciellt dig, Alice, som nu navigerar utan en mor att vända sig till.” Prästen fortsätter med sin predikan och de sjunger psalmer emellanåt. Alice lyssnar till hälften till de trösterika orden för hennes hjärta slår så hårt och dränker ibland det hans säger.

”Innan vi skiljs åt,” säger prästen och hans tonfall ändras, ”har jag ett brev att läsa. Marina Ryttarhielms advokat gav detta till mig precis innan gudstjänsten och det är enligt Fru Ryttarhielm som det ska läsas upp nu.” Det är uppenbart att prästen är förvånad och kanske bekymrad. Han sprättar upp kuvertet och då inser Alice att han inte läst det på förhand. Själv skakar hon och vet inte om hon vill höra några sista ord från sin mor. Speciellt inte uppläst inför alla begravningsgäster.

Prästen harklar sig och sätter på sig läsglasögon. ”Till min dotter, Alice, och de som kommit för att ta farväl av mig. Jag är väl medveten om att detta är ett okonventionellt tilltag och jag ber er ha tålamod och lyssna.”

Alice sitter rak i ryggen med händerna hårt om Evelinas hand. Evelina lägger sin fria arm runt Alice igen och kramar till om hennes midja. ”Det är okej,” säger hon. Alice tror henne inte men är tacksam för försöket till uppmuntran. Ska mors rakbladsvassa tunga skära genom henne och lämna henne med ärr som aldrig läker?

”Jag är stolt över det arbete jag utför genom åren. Mycket av min tid har gått till att hjälpa människor i nöd, ekonomiskt och socialt. Det har gett mig stor professionell tillfredsställelse och jag har åtnjutit en viss beundran. Det smärtar mig att inse, så här på min ålders höst och nu när jag vet at mina återstående dagar är få, att jag låtit min stolthet och önskan om att bli sedd som framstående på alla vis, gå ut över mina närmaste.

Jag förlorade min make, Carl, för många år sedan, men vad värre var, min dotter Alice förlorade då sin enda allierade i vårt hem. Det har tagit mig en stor del självrannsakan, något jag inte är känd för att idka, att inse detta. Carl var hela tiden en buffert mellan mitt moderskap och Alice. Han mildrade mitt det, min ambition å Alice vägnar, och jag fann det frustrerande då, men är numera oändligt tacksam.

Det finns bara en enda person som förtjänar all min kärlek och uppmärksamhet, och på något sätt så har det tagit mig över fyrtio år att inse detta och jag önskar hon vore här så jag kunde säga det till henne, ansikte mot ansikte. Kanske är det fel av mig att låta detta brev läsas upp på min begravning, men jag är uppriktigt rädd att Alice skulle riva detta oläst om jag inte väljer denna lösning. Förlåt mig, Alice, för att jag ställer saker och ting på sin spets, även efter döden. Du förtjänar så mycket mer, och så mycket bättre.

Det viktigaste är att du får höra att jag älskar dig mer än allt annat. Kanske du inte tror mig, det får jag aldrig veta, men du känner mig väl nog för att veta att jag egentligen aldrig uttrycker något jag inte menar. Du är en ständig källa till stolthet och glädje och jag har inte sagt det tillräckligt, något jag får ta med mig, kanske till nästa existens, om något sådant finns.

Älskade Alice, lev ditt liv som du finner rätt för dig. Jag vet att jag tjatat om våra anor och skyldigheter, men det jag aldrig förstod förr är att ditt adelsmärke sitter i din varma personlighet och underbara själ. Jag älskar dig och lovar att vaka över dig, min flicka.

För alltid, din mamma.”

Kyrkan är så tyst att det verkar som om alla håller andan. Alices tårar strömmar nerför hennes kinder. Evelina stryker henne över ryggen och det känns inte för familjärt, vilket det utan tvekan skulle ha gjort förut.

Prästen viker ihop det exklusiva pappret brevet är skrivet på och stoppar tillbaka det i kuvertet. Han går över till Alice och ger henne det med ett varmt leende. ”Var såg god, Alice,” säger han mjukt.

”Tack,” viskar hon och lutar sig sedan mot Evelina, något som också känns naturligt och rätt. Tårarna flödar och förvränger allt runt henne. Hon reser sig sakta och går fram till kistan. Med brevet i ena handen lägger hon den andra på kistan, bredvid den enorma skapelsen av vita rosor och liljor.

”Jag älskar dig också.” Kistan känns varm på något sätt och Alice rör handen fram och tillbaka. Ekträet är vackert men det är mor hon smeker. Inom sig ser hon mor som hon var när Alice var liten. Lång, mörkhårig, med eleganta kläder och makeup. Andra bilder flimrar förbi. Mor i baddräkt, på semester, mor i nattlinne och morgonrock på juldagens morgon, mor som bakat en trelagers tårta till fars födelsedag, och mor som grät på Alice examen. Var har de minnena funnits förut? Alice klappar kistan om och om igen. Har hennes förbittring blockerat dessa andra minnen av Marina?

”Förlåt mig också,” viskar Alice. ”Du gjorde ditt bästa och jag älskar dig, mamma.”

Mamma. Alice rättar upp sig och nu är det lättare att andas. Hon smakar på ordet inom sig. Mamma. Så återvänder hon till bänken där Evelina väntar. När hon satt sig ner nickar hon mot prästen att fortsätta gudstjänsten.

Mamma. Alice tar Evelinas hand – och ler.


All feedback är välkommen!

gun.brooke@gmail.com

eller

https://www.facebook.com/gunbrooke